www.bloggorama.se

23 juni 2010 Första egentliga arbetsdagen Det blev en tidig kväll. Dagen innan. Efter att ha sussat gott i tio timmar steg jag upp klockan sju för att möta den upp den första riktiga arbetsdagen utan att känna mig som en zombie. PÃ¥ förmiddagen satt vi i solen och rättade prov, som handlade om pubertet, mens, graviditet och preventivmedel. Det var lite si och sÃ¥ med hur mycket kunskaper som fastnat efter Lottas lektioner. Alla är inte heller sÃ¥ bra pÃ¥ att läsa och skriva överhuvudtaget. Hälften fick i alla fall godkänt. En fick noll poäng, hon hade bara kopierat frÃ¥gorna sÃ¥ gott hon kunde. Det kanske ska framgÃ¥ att dessa flickor befinner sig i ”fängelse” eller förvaring och mÃ¥nga har inte fÃ¥tt nÃ¥gon speciell skolgÃ¥ng. Därefter samlade vi ihop, ”the young mothers” och dataklassen. Vi pratade om familjeplanering, det vill säga att planera för hur mÃ¥nga barn man vill ha och hur mÃ¥nga och sÃ¥ vidare. Vi diskuterade olika frÃ¥gor i smÃ¥grupper. De var lite lÃ¥gmälda, men det kanske blir bättre med tiden. De som brukar snacka var inte heller inte där. PÃ¥ tal om de ”young mothers”, sÃ¥ har nÃ¥gra sina barn med sig. En liten kille pÃ¥ tvÃ¥ Ã¥r blev skitskraj när han sÃ¥g mig, han tittade pÃ¥ mig med öppen mun innan han försökte ta sig därifrÃ¥n. Han trodde väl jag var ett spöke eller nÃ¥got. När vi hade tryckt i oss lunchen gick vi till ett barnhem som vi ska besöka varje vecka. Den yngsta var en vecka gammal och hade kommit dit för nÃ¥gra dagar sedan. Den äldsta var 19 Ã¥r. Vi var tillsammans med de minsta, och tillsammans ritade vi och skojade med varandra. En liten kille var helt lam i benen, men sjutton vicken fart han hade dÃ¥ han typ gick med armarna samtidigt som han släpade benen efter sig. PÃ¥ vägen hem gick vi förbi posten. Lotta hade fÃ¥tt brev. Vi tog oss även till ett internetcafé och köpte ”pengar” till ett trÃ¥dlöst modem sÃ¥ vi kan surfa hemifrÃ¥n. När vi tog oss hemÃ¥t blÃ¥ste det som fan, men vi hann hem innan ösregnet satte igÃ¥ng ordentligt.

22 juni 2010 God morgon Kakamega Fem på morgonen var vi framme. Jag hade inte sovit en blund, och inte gick det att titta på naturen under färden heller eftersom det var bäckmörkt ute. Jag hade ont i hela kroppen, men framför allt i arslet och i nacken. Det kom någon och hämtade oss vid stationen, men vem denna någon var vet jag inte. När vi kom fram till huset, kom Lotta upp och hälsade den andra volontären från Finland. Hon kröp snabbt ner i sin säng igen och jag tog in mina väskor till mitt rum och sov lite jag med. Klockan åtta var det frukost, som vanlig bröd med sylt, men även lite ägg vilket kändes bra. Egentligen är jag inte så mycket för syltmackor men man får ta seden dit man kommer. Efter frukost samlade jag ihop mig och sedan tog Lotta med mig på en promenad genom Kakamega. Det tog oss kanske två timmar, och det fanns många som intresserat kollade in oss och försökte prata, eller få in oss i en taxi. Liksom i Nairobi var vi de enda vita människorna. Efter lunch tog jag mig en behövlig dusch och sov lite till. När jag vaknade gick vi iväg till en muslimsk skola bredvid oss och höll en klass med flickor i elvatolvårsåldern. Eftersom det var min första dag så var jag bara med. Lotta talade om självförtroende. Flickorna var rätt blyga och så blev det lite extra spännande eftersom jag var ny också. Kvällen har varit lugn, och imorgon är en ny dag.

MÃ¥nga har säkert hört talas om Rosa Bussarna – det svenska företaget som kör äventyrsresor i gamla militärbussar runt om i världen. För den äventyrslystne kan jag bara rekommendera att prova att Ã¥ka med pÃ¥ en resa. Det är ett fantastiskt sätt att resa pÃ¥. Man fÃ¥r i och för sig inte vara bekväm, man bÃ¥de äter och sover pÃ¥ bussarna tätt inpÃ¥ sina medresenärer. Men i gengäld fÃ¥r man en fantastisk upplevelse och vänner för livet – ibland hittar min till och med sin blivande fru pÃ¥ resan – det vet jag av egen erfarenhet

För den som vill ut och resa men inte har någon att resa med är det et perfekt alternativ. På Rosa Bussarna reser de allra flesta utan resesällskap, och det dröjer inte länge innan man har fått massa nya vänner.

För den som vill resa till omrÃ¥den där det kan vara svÃ¥rt eller riskfyllt att resa pÃ¥ egen hand – till exempel Afrika, Centralamerika eller Sydamerika – är det ocksÃ¥ ett lysande alternativ. Rosa Bussarna har stor erfarenhet av denna typ av resor, och bÃ¥de mat och husrum har man ju med sig.

Själv hörde jag talas om Rosa Bussarna första gÃ¥ngen i mitten av 90-talet. En kompis hade rest frÃ¥n Kairo till Kapstaden med dem och rekommenderade mig att testa. Jag tror jag bestämde mig i samma ögonblick att detta var nÃ¥got för mig. Det tog visserligen 4-5 Ã¥r innan jag till slut kom iväg pÃ¥ en resa frÃ¥n Sydafrika, genom Namibia, Botswana, Zambia och Zimbabwe upp till Nairobi. Men denna resa kom att förändra mitt liv för alltid. Dels var det en helt fantastisk upplevelse att se Afrika, att resa till omrÃ¥den jag knappast tagit mig till pÃ¥ annat sätt, och att lära känna människor frÃ¥n hela Sverige, och dels träffade jag – som sagt – kvinnan som numera är min fru pÃ¥ resan. Samma vecka som jag kommit hem bokade jag en ny resa – denna gÃ¥ng till Sydamerika. Efter nÃ¥gra Ã¥r blev det en tredje resa – ocksÃ¥ den till Sydamerika – en resa som för övrigt var en del av vÃ¥r bröllopsresa!

Med smÃ¥ barn har det inte varit möjligt att Ã¥ka med Rosa Bussarna de senaste Ã¥ren – men jag är säker pÃ¥ att det kommer att bli fler resor i framtiden. Den stora fördelen som jag ser det är att man kan resa till ställen där det knappast är aktuellt att resa pÃ¥ egen hand av olika skäl. Jag skulle personligen inte resa med Rosa Buss i t.ex. Europa, USA eller Australien eftersom det är lätt att resa där pÃ¥ egen hand. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att Ã¥ka pÃ¥ deras resor i Västafrika (Marocko till Ghana via bland annat Senegal, Mali och Burkina Faso) eller Centralamerika (Mexico till Panama via Honduras, Guatemala och Costa Rica) i framtiden. Jag törs nästan lova att det blir sÃ¥. En annan – i sammanhanget – viktig fördel är ju att pÃ¥ Rosa Bussarna reser människor i alla Ã¥ldrar sÃ¥ att det fÃ¥r vänta tills barnen blivit äldre är inget problem. PÃ¥ en av mina resor var den äldste herren närmare 80 Ã¥r!!

För den som är äventyrlig och vill se världen kan jag bara säga en sak: ÅK!

 

Om några veckor bär det av till Skottland och Irland för två veckors äventyr. För första gången har jag bokat Ryanair, jag har faktiskt aldrig flugit med dem tidigare utan föredragit de traditionella bolagen. Jag har dock testat några andra lågprisbolag som Norwegian och Sterling (när de fortfarande fanns).

Det går det ju inte att blunda för att lågprisflyget kommit för att stanna och förändrat hela flygbranschen i grunden och tvingat det traditionella bolagen att ändra sig. Jag kan numera flyga med SAS ut i Europa för under tusenlappen, och jag kan boka en enkelbiljett lika väl som tur och retur (som ju var normen tidigare). Samtidigt finns det naturligtvis nackdelar. För det första så har ju i princip alla flygbolag tagit bort maten ombord. Nu har ju oftast inte flygmaten (med några undantag) någon kulinarisk upplevelse, men att betala 75:- för en kopp kaffe och en torr ostfralla ombord känns inte helt ok.

En ännu större källa för frustration är dock alla andra dolda avgifter som nu kommit fram i ljuset. Att betala för incheckat bagage till exempel är ju om inte annat frustrerande eftersom jag mÃ¥ste bestämma hur mÃ¥nga väskor jag ska ha med mig redan vid bokningsögonblicket – ibland flera mÃ¥nader före själva resan. Ska man packa redan dÃ¥ för att se hur mycket det blir?

Att betala för att checka in (som hos Ryanair) känns en smula absurt. Jag ska alltså betala för att använda en tjänst jag köpt. Är jag dessutom inte en god medborgare och skriver ut mina boardingkort själv hemma på printern, så får jag betala en straffavgift på 400:- per person.

Flygplatsskatter (sÃ¥ länge det verkligen är flygplatsskatter) har jag inget principiellt emot. Jag inser att det kostar att driva en flygplats. Känslan smyger sig dock in att inte hela summan gÃ¥r till skatter till flygplatsen…

Att betala för toabesök ombord – som föreslogs häromsistens – var nog mer av en marknadsföringsploj.

Ett annat stort problem med just Ryanair är ju flygplatserna de flyger till. Att ens kalla Nyköpings flygplats för Stockholm-Skavsta är ju över gränsen till falsk marknadsföring. Att det dessutom låser in mig till Ryanair är ett större problem. Med bilen på Skavsta så har jag inget annat val än att också flyga hem med Ryanair. De andra lågprisbolagen har i alla fall den goda smaken att flyga på Arlanda.

Kort sagt, lÃ¥gprisflygen fyller säkert en funktion, men jag kommer personligen när det är möjligt – och när prisskillnaden inte är orimligt stor – att även i fortsättningen välja de traditionella flygbolagen i första hand. Har man - som jag - flugit Emirates och Singapore Airlines sÃ¥ inser man att det trots allt är en väsentlig skillnad pÃ¥ kvalitet och lÃ¥gpris. Med rätt taktik, framförhÃ¥llning och stor erfarenhet av att boka flyg behöver det inte ens bli sÃ¥ mycket dyrare…