www.bloggorama.se

hej vill bara säga till dig som tyckte att det va emo blogg och vidar vad du nu tycxkte. för det första vill jag bara säga till dig att vi har itne bett om din komentar. och för det andra så behöver du itne läsa bloggen! och för det tredje har du tittat på dig själv hur du sminkar dig eller? jag menar du sminkar dig dubbelt så mycket som vi!!
och för det fjärde och sista så har inte vi någon MUSIK BLOG!!!! fan du bör ju titta vad du läser!!
så nu är det upp till dig om du fortfarande stör dig så har jga ett tips till dig och det är att inte titta på våran blogg!!!!


NATHALIE

hej hopp i lingonskogen.
Idag körde jag bil för första gÃ¥ngen!! 
tror ni jag kan ha dem här kläderna imorgon eller ser det bara konstigt ut? ):

/b 

Sitter på tt nu och skriver lite pris listor. ska ha butiken själv idag i 2 TIMMAR!!! HJÄLP TYP.... läskigt som fan men jag tror jag klarar de. kassaparaten e nog värst tror jag! annars e allt lugnt med mig idag iaf! mys med stenmark igår kväll/natt! sen övertalade jag mamma att köra in mig till stan idag orkade inte ta bussen! ska träffa min älskade dean idag med saknar den korven massor. tror detta kommer bli en kanon dag! haha och solen skiner. love it!

nu ska jag ut och ta en liiiten liiiten rast sedan back to work! skriver senare!

Skrivet innan inläggningen på psyket.

Skulle du fråga mig hur jag mår så skulle jag antagligen svara att jag mår bra. Min instinkt, mitt försvar säger åt mig att ljuga.

Jag mår inte bra.

Men för vem ska jag berätta? För vem ska jag våga.

Jag har lidit av depression så länge att jag börjar bli van. Det är min vardag, det är mitt liv.

Och det är förmodligen min framtid.

Jag vill inte leva såhär, jag vill inte känna som jag gör.

Jag vågar inte berätta om min depression för rädslan att det blir konsekvenser.

Under hela min sjukdomstid har jag undvikit att berätta hur dåligt jag mår.

Jag har inte ens sagt någonting till mina föräldrar. Dom är antagligen de sista jag vill ska veta

att deras dotter är psykiskt sjuk.

Jag kände mig redan från tidig ålder utanför. Att jag inte var älskad eller omtyckt av min egen familj. Jag blev hånad och nedtryckt.

Mina föräldrar vet heller ingenting om att jag var mobbad i skolan under flera år. Att detta ledde till ett långt missbruk av alkohol och tabletter. Jag stängde allting ute från mig själv, mitt liv och min själ. Men framför allt min familj.

Jag orkade inte hålla upp en fasad, så jag visade ett felande jag, ett hemskt monster.

Jag har aldrig vågat hoppas på en morgondag.

Jag har aldrig vågat tro att jag ska överleva så länge.

Jag har känt mig oönskad och äcklig.

Den trygghet som jag behövde fanns aldrig där.

Och nu står jag här, fortfarande ensam och rädd.

Varför håller den sig fortfarande kvar i min kropp? Ska jag aldrig få bli fri och lycklig?

Jag är så rädd.

Vad lever jag pÃ¥? Vad bygger jag upp min vardag med? Hur i helvete kan jag bara gÃ¥ runt och le hela tiden?  När jag helst av allt bara vill skrika!

Man kanske kan kalla mig falsk. En lögnare och en förrädare.

Jag är ju inte alls den jag utger mig för att vara. Jag är ju inte alls en lycklig familjemor. Jag mÃ¥r ju för fan inte bra! 

Mitt liv fick såklart en ljuspunkt när min son föddes. Han är den som håller min vardag uppe. Han är den som ger mig den oändliga kärleken som jag länge sökt.

Men ändå finns allting annat runt omkring mig kvar.

Och nu är det värre. Hur ska jag nu kunna berätta om min sjukdom? Hur ska jag någonsin kunna få hjälp? Min största fasa är att dom tar min son. Den enda ljuskällan jag har i mitt liv. Den enda lågan som brinner i mitt hjärta.

Att förlora honom skulle krossa mig, sätta mig på avgrundens kant. Jag skulle gå ner mig i sjukdomen totalt.

Mitt liv betyder ingenting utan honom.

Men vad är jag för honom om jag inte är frisk?

Kan jag verkligen ge honom allt som han behöver när jag själv inte vet vad jag behöver?

Jag vet att jag kan älska. Jag vet att jag har känslor. Jag vet att jag kan ta hand om mitt barn. Men kommer folk förstÃ¥? Kommer jag bli accepterad även om dom vet?  

Jag är rädd.

Jag har levt sÃ¥ länge med mitt ” depressions jag” att jag inte längre vet vem jag är.

Jag har varit henne så länge att min största rädsla nu är att bli mig själv.

Vågar jag gå igenom detta? Vill jag bli mig själv?

Kommer verkligen allting att bli bra?

Kommer jag bli älskad?

Jag är rädd. Rädslan är det som skrämmer mig mest. För det är det enda som jag verkligen vet att jag alltid har med mig. Under alla dessa år har jag alltid haft rädslan att luta mig mot.

Som en jävla vän som alltid fanns där.

Vad jag hatar mitt "depressions jag". Att jag gömmer mig bakom henne.